Vi ska faktiskt få en bebis

Nu är jag i vecka 38. Bebisen färdig att komma ut,Viggo föddes i vecka 39. Nu är det på riktigt. Snart ska vi få en bebis till. En aldelles ny liten människa och Viggo ska bli storebror. Magen har vuxit, syskonvagn och små kläder har köpts – men jag har liksom inte riktigt tagit in att det är en bebis som kommer snart.

Det känns så stort och ofattbart att det är svårt att hitta ord. Tankarna virvlar. Jag tänker på när Viggo var nyfödd och vilka otroligt starka känslor jag hade då, fortfarande tänker jag varje dag att nu älskar jag honom ännu mer än igår nu kan man inte älska mer än vad jag gör i just denna sekund. Snart har vi en liten till.

 Jag känner mig så otroligt tacksam.

Nyfödd Viggo

Viggo ca 5 månader

Grötälskaren

Viggo, ca 11 månader, spanar in vart vårt hus ska byggas

Dagens i-landsproblem

Ibland känner jag mig konturlös. Ungefär som en grå flytande, geleakig klump. Who am I? Jag tänker på det här med föräldraskap, gränssättning och auktoritet. Jag är själv ganska antiauktoritär som person, därför uppstår det lätt en konflikt inom mig när jag ska sätta gränser för Viggo – eller sätta mina egna gränser. Det beror lite på vilket perspektiv man har. Det handlar om triviala saker. Som att man inte bara kan äta russin till frukost, att jag inte vill gå upp klockan fem varje morgon för att leka med honom eller bada varje gång han vill att jag ska bada med honom. Jag tycker att det är jättesvårt att säga nej. Jag vill ju så gärna att han ska vara glad och nöjd. Och framförallt vill jag ju vara en rolig mamma. Inte en sån där tråking som bara städar och diskar och säger nej, nej, nej till allt som är kul. Men vad har hänt? Han har börjat bete sig riktigt odrägligt så fort han inte får som han vill. Skriker och kastar grejer. Inte en nöjd och glad unge alltså. Ojdå. Det var ju inte riktigt så det var tänkt.

När jag idag inte ville gå upp klockan fem, utan gav med mig först klockan halv sex och satte på Nicke Nyfiken på TV (som muta för att inte behöva göra något annat än att sitta där) plockade jag fram boken ”Uppdrag familj” ur bokhyllan. Det första inlägget är skrivet av Emma Hamberg och handlar om hur hennes tvillingar inte kunde leka själva utan krävde konstant underhållning. Been there – done that. En dag bestämde hon sig för att det fick vara nog och att de fick leka själva. Det funkade. Hon fick tillbaka sina konturer och blev en egen människa igen. En gladare och roligare mamma. För att citera: ”Inga barn kommer att sluta älska mig. Däremot kommer jag själv bli lite gladare, över att själv få bestämma över mitt liv. Och jag har valt att bli mamma. Inte att bli tre år igen”. Mitt nya mantra.

Det är inte tråkigt att säga nej. Det är att ta ansvar, både för mig själv och Viggo. Så från och med nu tänker jag vara en snäll och rolig mamma som säger nej och lär mitt barn hur livet funkar. Jag tror att jag kommer att få en  glad och nöjd unge på så sätt. Easy peasy.

Glad mamma med älskad skrotunge

Dags att sätta ner foten

Bilden har jag snott härifrån, varnar för starka bilder. 

Hade inte tänkt att göra några politiska inlägg på min blogg, men nu har det bara gått för långt. Det har väl inte undgått någon att Davies Cup matchen mellan Sverige och Israel går av stapeln idag. Man får skämmas. Nu får det vara nog med flatheten mot Israels ockupationspolitik och folkrättsbrott. Att påstå att politik och idrott inte hör ihop är både fegt och befängt. Jag hoppas att alla som befinner sig i Malmö går ut och visar sin avsky mot detta, och glöm inte skillnaden som du kan göra i till exempel mataffären varje dag. Kan verka futtigt, men historien visar att det gör skillnad. Stoppa matchen!

Mrs Lucky

Anledningen till att jag valde att döpa min blogg till Mrs Lucky är att jag känner mig otroligt lyckligt lottad. Jag har den mest fantastiska livspartner man kan tänka sig. En mer godhjärtad, omtänksam, rolig och varm människa finns inte. Tillsammans har vi byggt ett fantastiskt liv, som krönts av Viggo och bebisen i magen. Vi väljer att prioritera vardagen och strävar efter att leva i nuet. För oss är det viktigare att kunna äta middag tillsammans i lugn och ro istället för att jobba som tokar för att kunna åka på lyxiga semestrar och konsumera som galningar. Vi är också medvetna om det priviligerade i att överhuvudtaget kunna göra ett sådant val. Vi har dessutom både familj och vänner som ställer upp och hjälper oss så mycket när det behövs. 

Ibland händer det saker som gör att man stannar upp och tänker efter. På vad som vekligen är viktigt och på vad som verkligen spelar någon roll. Idag har det varit en sådan dag. Jag är så otroligt tacksam över att jag lever det liv jag lever. Att jag har Peter, Viggo och bebisen i magen. Jag tar ingenting för givet utan försöker istället ta vara på varje sekund. Att bejaka det positiva i det som sker. Jag förutsätter att allt kommer att gå bra, samtidigt som jag har ett större perspektiv och en medvetenhet om att livet inte alltid ser ut så.

Så all min kärlek till er därute. Lev det liv ni vill leva, känn tacksamhet för det ni har och prioritera det ni inte kommer att ångra i slutändan.